Hört om det förut? Typiskt latinsk namn, långt och krångligt och hörs mer avancerat ut än va det egentligen är. Don't worry jag hade heller inte hört talas om de... Tills jag blev gravid.
'Hyperemesis är inte sällsynt. Det uppstår i ungefär 0,5 till 2% av alla graviditeter och är den vanligaste orsaken att kvinnor behöver vårdas på sjukhus i graviditetens början, vanligtvis på grund av vätskebrist och uttorkning.'
Extrema kräkningar under graviditeten betyder det. Och var väl typiskt att just jag skulle få de, varför liksom? Både jag och min kära vän Alexandra led av detta under våra graviditeter. Vad är chanserna?
Alexandra blev gravid först, då kännde jag inte henne, hon var sjukskriver hela sin graviditet.
Vi började först prata efter min operation, utomkvedshavande. Hon berättade att hon mådde dåligt under hela hennes graviditet. Sen blev jag gravid. Från vecka 9 tror jag började det hela. Fick i smyg springa och spy på jobbet. Tur att Rasken var där som visste om graviditeten så hon backade upp för mig. Vi gjorde allt för att jag inte skulle spy, höll mig i gång med städning gud vet allt, käkade mariekex, vindruvor men det sluta med att jag fick springa in på toan. Undra om någon av Konsumpersonalen anade något?
Kommer ihåg en gång då jag ätit nyponsoppa, och jag börja känna att den är på väg upp igen. Jag höll mig för munnen och sprang så fort jag kunde men nej, det for nyponsoppa mellan händerna på mig, som tur var så va det ingen där just då så hann städa upp de. En annan gång kom den nyponsoppa över hela toaletten...
Detta kunde ju jag inte leva med, speciellt inte på arbetet, så fick ringa chefen och berätta läget, att jag var tvungen att sjukskriva mig. Det första läkaren i Strömstad som tagit mig på allvar var då. Han sjuksrev mig, jag fick även ligga kvar för att få dropp för att jag förlorat mycket så jag piggna till.
Sen pågick det hela, sjukrivning efter sjukskrivning efter sjukskrivning. "Efter veckan 12 kommer det gå över" , "Efter veckan 16 slutar det" , "I veckan 20 slutar det defenetivt" Eller inte... När jag var i veckan 15 lades jag in på NÄL, fick Primperan som skulle hjälpa, och det gjorde dom, en del, men kräkningarna och illamåendet fanns kvar.
I vecka 32-36 tror jag mådde jag hyfsat. Då fick jag även igenom min havandeskapspenning. Vilken känsla, inte behöva springa på toaletten jämt och ständigt, kunna vara bland folk i längre preioder. Dock när förlossningen startades så kom illamåendet tillbaka, men försvann så fort Molly var ute!
Varför sa ingen att man kan få extrema kräkningar? Visst, det är väldigt få som får de, men ändå, risken finns ju. Trodde att min graviditet skulle vara underbar som de flestas, glida omkring på jobbet med stor mage. En annan kunde ju knappt gå förbi arbete för att sen springa och kräkas.
Under min graviditet ångrade jag mig ofta, 'Vill inte längre, vill inte vara gravid jag orkar inte mer' Tänk er att vara i min sits, räknade inte g¨ångerna men MINST 30 kräkningar PER DAG. Så ett syskon till Molly fanns inte på kartan. Inte heller efter förlossninge. 'Du kommer glömma bort detta så fort bebisen har kommit och vilja ha ett till sen, jag lovar dig!' Det tog ett bra tag innan jag börja luska på om man kanske skall ha ett syskon till Molly men detta var för kanske ett par-tre månader sedan.
Jag skulle gärna vilja ha syskon hyfsat tätt, 2,5års mellan dom, men nu i nuläget så måste nog Molly vara 4-5år så hon kan något ta hand om sig själv IFALL att man får en likadan graviditet, det vet man aldrig...
