Eftermiddagen som vart har jag vart depp. Daniel är sur som vanligt när han kommer hem från jobbet. Molly skriker och gnäller som vanligt på eftermiddagarna. Inget gör henne glad. Daniel tar Molly lite motvilligt så jag kan få andas. Men så fort jag andats klart så får jag ta henne. Visst han jobbar men man får väl hjälpas åt? Eller? När jag börjar jobba heltid och han ska va hemma då ska han då få se på fan att det är ingen dans på rosor. Att man inte kan städa när man är hemma. Att man kanske inte kan laga mat jämt. Att JAG vill få andrum jag med. Jag vill att att han ska kunna ta Molly utan att jag ber om det. Att han byter blöjan utan jag ber om det. Eller att han kan mata henne.

När ska han ta nätterna tro? Inte när han jobbar för då måste han få sova så han är pigg på jobbet. Inte på helgerna för då måste han få sova ut så han är pigg tills måndag. Jag har inte fått sovit ut på fyra månader. Daniel har fått sovit ut varenda helg. När är det min tur? Han tog ju matningen på natten när han var uppe den natten. Det är jag såå tacksam för. Men ska det behöva gå fyra månader igen tills han ska göra det?.

Det är OK att jag tar nätterna och alla dagar. Det är okej men jag vill ha NÅGON dag då jag kan få vila. Jag vill inte behöva åka iväg och sova hos någon kompis för att få det.

Gud jag är så trött! Hela jag faller snart ihop eller något. När jag är trött-ledsen så äter jag så dåligt med. Inte bra, inte bra. Inte kom tillbaka till det stadiet nu. Äta bör man annars dör man.

Spyr lite galla över min karl. Men det får man göra. Ibland iallafall. Älskar Daniel verkligen. Men just nu går han mig på nerverna