Mitt liv är som en stege. När jag träffa Daniel så var jag högst upp på stegen. När jag fick utomkvedhavandeskap var jag så långt ner man möjligen kunde komma. När jag fick Molly hamnade jag på toppen av stegen och varit där ett bra tag, men nu har jag halkat ett par steg ner.
När Molly har lagt sig på kvällen och jag är själv vill jag bara kasta mig ut genom fönstret. Känner mig så jäkla ensam :/ trots att jag umgås med vänner och min syster. Daniel jobbar non-stop jämt och ständigt så känns som jag är ensamstående mamma. Jag orkar verkligen inte det.
För nån vecka sen när jag var helt tom i skallen, mådde dåligt och var trött... Vilket Molly inte var å ville inte sova så stod jag och storböla i dörröppningen. Herregud tänk om någon såg mig?

Känner mig äcklig, tom, fet, otillräcklig. Jag vill ha styrkan men jag hittar den fan inte någonstans! Blir galen! Detta är en sån dag jag bara vill gräva ner mig någonstans.
Nya tag kommer och då är set bara att klättra upp på stegen igen... Förhoppningsvis